Loggbok, Spelarnas liv och leverne Options

[Adam]

Kapitel 1: Gryning

a. "Upprop"

Prosperity Station.

Mänsklighetens portal till Poseidon. En grå stenklump, en knapp kilometer lång och en knapp halvkilometer i diameter. Hem för tusentals personer och inkörsport för nästan all last och all persontrafik som anländer till eller lämnar den blå planeten nedanför.

Ni är vagt medvetna om rörelse runt er, följt av ett bländande starkt sken som tycks komma överallt ifrån. Den lilla del av er hjärna som är kapabel till rationellt tänkande påpekar att ljuset inte alls är starkt utan att det är era ögon som har vant sig vid sex månaders mörker i IHMS-kapslarna under resan från Jorden, genom maskhålet och hit.

Hjälplösa som strandade fiskar försöker ni sätta er upp, men teknikerna som tar hand om er behöver inte ens trycka tillbaka er ner på britsarna eftersom ni knappt orkar lyfta huvudet från kudden. Era första försök till att prata kommer fram som hesa kraxanden, men efter att ha svalt börjar ni kunna göra er förstådda. Till ert förtret har teknikerna varken tid eller intresse av att svara på era frågor.

Det tar flera dagar för er att återhämta er styrka till den punkt där ni kan äta och gå på toaletten utan hjälp. Tröttkörda tekniker svär när ni gör ner er, och om ni hade orkat skulle ni antagligen ha klagat på att bli behandlade som lastcontainrar. Ni ser dock snart att det kommer in hundratals patienter dagligen … och detta till bara er avdelning.

Efter ett par dagar kan ni gå för egen maskin – om än något vingligt – och ni blir förflyttade ut från intensivavdelningen och beordrade att besöka administratör Joseph Luamba för att hämta ut er packning.

Gruppen, vid detta tillfälle bestående av fänrik Turpin (Princess), fanjunkare Steiner (Stein) och specialist Worth (Creep) började med att hämta ut sitt bagage ... utom Steiner, vars datafiler hade blivit skadade vid överfarten med fackelskeppet Monark. Nå, Worth viftade undan operatören från dennes dator och gick loss på systemet. Efter ett par minuters arbete så hade han återskapat filerna. När detta var gjort snäste han ilsket av datatekniker Kovacs försök att få tillgång till de systemrutiner han hade använt.

Så var det dags att fortsätta ner till planetens yta.

Skytteln dockar loss från Prosperity och börjar sedan nedstigningen. Först känner ni bara ett lätt tryck i ryggen från motorerna medan ni fortfarande är i rymden, men sedan börjar allting vibrera när ni glider in i atmosfären.

Skakningar och buller till trots så tar skytteln sig ner utan några som helst bekymmer. Något skakiga lastas ni ombord på en bärplansbåt som omedelbart sätter högsta fart norrut. Cartagena Islands dimhöljda topp tornar upp sig vid horisonten och växer snabbt när skytteln skär genom vågorna mot hamnen på östra stranden. Ett stim gråvita delfiner hoppar bredvid skytteln i vad som ser ut som en lek innan ni ser vapenselarna som är fastspända runt bröstfenorna.

Sedan dyker Fort Pacifica upp över horisonten. Stämningsmusik

Skytteln minskar farten och lägger sig ner på huvudskrovet när den rundar vågbrytaren. Ett flertal stålgrå farkoster ligger längs med kajerna. På bryggan står ett kompani soldater som börjar marschera ombord på en större transport när ni glider förbi. Ett par hoppare sveper in mot er skyttel. De hovrar på styrbordsidan ett par sekunder medan de tornmonterade automatkanonerna traverserar från för till akter och tillbaka igen. Sedan vänder de nosen österut och med ett stigande vrål från turbinerna accelererar de ut till havs.

Skytteln lägger till vid kajen, bredvid en skadeskjuten svävare över vilken reparatörer krälar som myror.

Nedanför landgången så möttes de av gruppens sjukvårdare, M'Fune (Voodoo). Han välkomnade dem släpigt och noterade att de a) behövde mycket solkräm för att inte ömsa hud de kommande dagarna och b) behövde hudvårdsmaterial för att läka såren från IHMS-kapslarnas elektroder. Som tur var kände han till preparatet Spox, speciellt framtaget för detta ändamål. Efterforskningar gav att en kontakt kunde skrapa fram det lagom till deras nästa postering, Nevada. Turpin erbjöd sig att täcka utgifterna ur egen ficka.

Nå, de hade en dag att slå ihjäl innan de flögs ut. Steiner begav sig till hinderbanan för att komma i form, Turpin tog handduken för en simtur och Worth gick ner till flygplattan för att studera de farkoster som stod uppställda där. Vakterna avvisade honom bryskt och oartigt, något som inte föll i god jord. Alls.

b. "Knappt har de en stund att vila ..."

Morgonen efter steg de på ett VTOL-plan och flög österut över Delfinhavet till Havengruppen. Piloten hjälpte dem att jacka in i planets kamerasystem och pekade ut ett par av sevärdheterna för dem: fartygstrafiken nedanför, öarna de flög över och slutligen diset från Haven, Poseidons huvudstad. Han avvek något söderöver från sin kurs så att de kunde se Ballardskrapan, Poseidons högsta byggnad. Han avslutade med att påpeka de mörka molnen norröver och varnade för att stormsäsongen var på väg in.

När de landade på den lilla militärbasen Nevada på Argos-öns norra sida så mottogs de av en menig vid namn Orgrimsson som visade dem till befälhavarens kontor och erbjöd sig att lasta ur. Kapten Vicente Cortez tog emot dem, men var inte så värst imponerad av de bleka och lite skakiga nykomlingarna. Hans underbefäl, en bjässe till Silva vid namn Njare, bara muttrade om att han skulle få pli på dem.

Dagen efter var det provdyk. De beordrades att stå vid bryggorna 0700 hela och rena, men ingen dykinstruktör syntes till. 0700 prick så exploderade vattenytan när en fyra ton tung späckhuggare hoppade upp. Fänrik Turpin gav ifrån sig ett förskrämt "iik!" och blev inte mindre generad av det faktum att hon vuxit upp runt valdjur. Nå, Maltika beordrade "utrustning på" för dyket. Fanjunkare Steiner hade lite problem, men fick hjälp av de andra. M'Fune såg roat på hur folk hoppade i en och en och drabbades av Leseareffekten, eller "hormoninducerad eufori" som den medicinska termen lyder. Enkelt uttryckt: man blir hög som en jamaicansk reggaesångare första gången man dyker på Poseidon. Ingen vet riktigt varför. Efter att ha hämtat en fånleende Fänrik Turpin innan hon drev bort bland vågorna så inleddes dykövningarna. Ingen i gruppen var egentligen en erfaren simmare, så det blev ett hårt pass.

När de var klara och stapplade upp på stranden igen så stod en ondskefullt leende sergeant Njare där och väntade på dem. Fyspass och inskjutning följde. De fick inte godkänt, utan beordrades till dagliga skytteövningar.

Nästa morgon så fick de nya order. För att acklimatisera sig till planetens klimat så skulle de tjänstgöra som räddningspersonal inom GEOs ERT (Emergency Rescue Teams). Deras instruktör för detta var Lily Ammasy, en solbränd kvinna i övre trettioårsåldern som tillbringade dagen med att vänligt förklara exakt vad de gjorde för fel och misstag under övningarna.

Sedan kom de hem igen och återlämnades i Njares ömma händer.

[Cadde]

Ah, good times. Känner igen mig.

[lochtain]

Man saknar definitivt den här kampanjen.

[Adam]

c. Kvinnlig fägring

Nevada är ett litet samhälle på norra sidan av Argos. Byggnaderna är sammansatta av upphöjda moduler för att ge ett visst skydd mot översvämningar under stormsäsongen. Bostäderna ligger utspridda längs med den breda stranden på båda sidor om Anguilaflodens utlopp i Delfinhavet. Enligt era datorer så bor det 140 personer i samhället, plus de 20 på Nevadabasen.

Själva Nevadabasen är en samling grå bioplastbyggnader som ligger längs med en brant klippvägg, 15 meter hög. På basens landningsplatta står alltid två hoppare parkerade. Den ena, målad i ERTs oranga kulörer, har fått smeknamnet ’Little Miss Daisy’ och används av räddningstjänsten. Den andra hopparen, ’Big Chief’, är svartmålad och är byggd i skarpa vinklar för att minska radarsignaturen. Ett par korta vingar med väldigt distinkta lastfästen sticker ut från sidorna, precis framför de breda dörrarna.

Ert schema är mycket tufft. Lily äger er i tolv timmar varje dag. Ni övar räddningstjänst, första hjälpen och släckningsoperationer, hela tiden under de mest sadistiska förhållanden hon kan tänka sig. När ni kommer tillbaka till basen (eller innan ni åker – även Lily vill ha nattövningar) så tar Njare och Maltika över i tolv timmar med dykning, fysträning och stridspass. De sista sex timmarna per dygn tillbringar ni som lik i era kojer.

Dag 72 kommer Lily in till er med allvarlig uppsyn där ni sitter vid frukostbordet med er fisk- och alggröt. ’Dagens övning är inställd, för vi har ett skarpt läge. Vi har fått ett anrop från en privat jakt, Mme Dirac, som har fått motorbekymmer och drivit in i en sargassumö ute mot Aurora till. Sex själar ombord, inga skador rapporterade. Sannolikt handlar det bara om att bogsera ut dem tills de kan segla fritt igen. Löjtnant Voronin flyger ut med Daisy om tio minuter – ni ska vara med. Jag kommer att finnas på radio om ni behöver mig.’

Gruppen hade fått förstärkning av två personer till, nämligen vicekorpralerna Cortez (Aimie) och Winston (Cannon). De flög raskt ut i Daisy till sargassumön, som visade sig vara en matta av växtlighet som var flera kvadratkilometer stor. Jakten var dock inte svår att se, så Voronin landade en kort sträcka utanför. Efter ett par minuters diskussion (1) simmade Creep, Princess och Aimie över till jakten och klev ombord.

Till gruppens förvåning (och, i alla fall vad de manliga medlemmarna anbelagade, förtjusning) så noterade de att samtliga ombord var attraktiva kvinnor, uppenbarligen ute på en nöjessegling. Skepparen ombord, en kvinna vid namn Lisa Fontenot, förklarade lugnt och sakligt att de hade fått motorfel i samband med stiltje och sedan drivit in i sargassumön. Gruppen kom snabbt överens om att de bara behövde bogsera loss jakten ut på fritt vatten, så skulle de nog kunna segla vidare därifrån.

Namnet Lisa Fontenot fick dock ett par av gruppen (främst Princess och Stein) att haja till. Hon var nämligen dotter till Paul Fontenot som är Poseidonchef för Anasi Systems. Det var alltså ett ganska rikt sällskap, vilket även framgick av kvaliteten och storleken på segeljakten.

Av beskrivningen av motorfelet drog Creep slutsatsen att det var ett spolfel i MHD-motorn som var boven i dramat. Inte helt ovanligt, men tyvärr ingenting som man kunde reparera på plats. Han dök i vattnet för att kolla skrovet och noterade att det var helt, men det var något annat som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Han rapporterade in att han skulle fortsätta undersöka saken.

Plötsligt slog det honom vad det var som inte stämde. Enligt vad han hade fått lära sig så var en sargassumö ofta ett väldigt rikt ekosystem, men det fanns inga som helst fiskar därunder. Han simmade upp till ytan igen för att rapportera detta, men innan han hann mer än öppna munnen så brakade helvetet löst.

En flock med fåglar lyfte med en kakafoni av skrän upp från ön en kort sträcka bort, och sedan exploderade en del av växtmassan uppåt när en gråvit, torpedformad massa slog upp ur vattnet och sedan fortsatte att stiga tiotals meter upp innan den slog ner igen i en kaskad av sönderrivna alger och vattenskum. Voodoo kände genast igen faran: Stor Vit, hundra ton dödsmaskin, det farligaste rovdjuret på Poseidon!

Stämningsmusik: http://www.youtube.com/watch?v=NpOVKbM7vlA

Lisa ropade "En l'eau, allez, allez, allez!" och kastade sig i en snygg dykning ner i vattnet och började simma i full fart mot hopparen medan Voodoo ropade åt Voronin att starta motorerna medan Cannon gjorde sig redo att kasta ut bogservajer till simmarna. En av damerna, Marie, på jakten blev helt paralyserad men hivades tämligen oceremoniöst ner i vattnet av Aimie. En annan, Julia, fick panik och började springa bort längs kanten av algmassan. Princess hoppade över relingen och började springa efter.

Lisa visade sig vara en mycket god simmare och drogs först ombord av Stein, medan Voodoo undersökte henne. Aimie hade kopplat ett inte helt milt grepp på Marie och släpade henne raskt mot hopparen. Princess hade inga större svårigheter att komma ikapp Julia och tacklade henne ner i vattnet. Bakom dem exploderade jakten i ett moln av bioplastsplitter när den Stora Vita rammade den underifrån. Voodoo ropade febrilt åt henne att inte plaska för mycket då detta kunde attrahera rovdjuret medan Daisy började lyfta. Cannon kastade vajern till henne och gjorde ett i det närmaste perfekt kast så att vajern hamnade mer eller mindre i hennes utsträckta hand. Både Aimie och Princess tog ett fast grepp i vajern, och även om de skadade handflator och, i Princess fall, axeln så drogs de upp ur vattnet och ombord på hopparen med sin levande last. De fick sedan ta hand om de skakade och chockade kvinnorna.

När hopparen landade på Nevada så stod redan en annan farkost där från Anasi Systems. En välklädd herre som presenterade sig som M. Jean Dupont från "Service de la Securité des Systemes Anasi" hälsade dem artigt välkomna, tackade dem för deras räddningsinsats och förhörde dem noga om vad som hade skett. Innan de skildes åt så gav han återigen uttryck för Anasis tacksamhet och bad dem vara diskreta med att berätta om vad som hade hänt här. Samtliga i gruppen noterade att han inte tog några anteckningar under deras redogörelse, och Creep noterade att M. Dupont inte alls rörde sig och såg sig omkring som en skrivbordsperson, utan snarare som en av dem själva. När han på sitt direkta sätt frågade detta rakt ut så fick han dock ett undvikande svar. Besättningen från Mme Dirac var vid det här laget redan evakuerad.

Lily Ammasy var väldigt stolt över deras insats och menade att de nu var kvalificerade medlemmar i ERT.

(1) Spelarna stod mest och dumstirrade på besättningen på jakten medan de försökte bestämma sig.

[Adam]

d. Stormvarning

"Attention all stations between 10 to 35 degrees south and 45 to 65 degrees west. This is GEO Metwatch. The tropical storm centered at 18 degrees 45 minutes south and 51 degrees 19 minutes west has been upgraded to a Force Four cyclonic. The storm cell is 831 kilometers in diameter and is producing steady winds of 300 kilometers per hour, with gusts to 350. This storm system is moving south-southwest at 42 kilometers per hours and is expected to continue on its present course for some time.

This is a very dangerous storm and you are advised to take appropriate precautions. Storm surges are estimated in excess of 10 meters, and precipitation is at 30 centimeters an hours. All surface vessels and aircraft in the area should adjust course to avoid this storm. Submersibles are reminded of changes in subsurface currents and are encouraged to maintain an operating depth of no less than 200 meters. Please monitor this Metwatch frequency for further developments."

Så gick då gruppen på stormberedskap när en storm (dock bara en klass ett, inte en klass fyra som här ovan) var på väg in mot Haven-gruppen.

De satt på Nevadabasen och såg på den stora, datorgenererade kartan hur ikonerna för olika fartyg rörde sig så fort de kunde bort från stormcellen. De försökte fördriva tiden på olika sätt (tyngdlyftning, meka med fordon, läsa böcker) men i slutänden så fanns det inte mycket att göra än att vänta.

Stämningsmusik: http://www.youtube.com/watch?v=5OHOHHapTVg

Så kom larmet: Melville, ett forskningsfartyg från Haven Institute of Science and Technology, hade fått motorproblem och låg nu rakt i vägen för stormen. Gruppen lastade ombord på Daisy och gav sig ut. De fick rapport om 28 själar ombord på fartyget från besättningen. Två räddningsbåtar var redan i vattnet med åtta personer ombord. Fågel-två, en räddningshoppare från Haven, låg tio minuter bakom dem.

Gruppen beslutade sig för att ignorera räddningsbåtarna då dessa troligen skulle klara sig rätt bra ändå. De vinschade först ner Princess ombord på fördäck och hon koordinerade evakuering med besättningen. Sedan tog sig dock gruppen vatten över huvudet och beslutade sig för att vinscha ner tre personer (Creep, Cannon och Aimie) samtidigt för att spara tid. Det gick inte så bra. Stein tajmade det hela fel och sänkte ner de tre på fördäck precis när en våg lyfte upp fördäck med full kraft. Cannon klarade sig oskadd, Creep stukade foten och Aimie bröt benet rakt av och spolades överbord när nästa våg träffade. (1) Gruppen insåg snabbt att det inte var någon större idé att försöka söka igenom Melville med halva gruppen utslagen.

Creep tog sig tillbaka upp på hopparen för att sköta vinschning medan Princess och Cannon stannade kvar på fördäck för att hantera den delen av evakueringen. Stein hoppade helt kallt ner i vågorna för att rädda den skadade Aimie. Voodoo stannade kvar ombord på Daisy för att ta hand om skadade.

Nå, det blev en hård kamp mot elementen. Stein lyckades simma ikapp den skadade och vid det här laget tämligen ilskna Aimie och sedan kunde de två inte göra annat än att vänta på att bli upplockade. Princess och Cannon kämpade med att dels släpa folk till vinschvajern, dels hålla sig kvar på fördäck när vågorna och vinden hotade att slita av dem. Creep firade upp folk så fort deras selar satt på vajern, och Voodoo såg över eventuella skador. Några hade skadat sig under evakueringen, men som tur var inget livshotande. Fågel-två hade vid det här laget anslutit och började evakuera från akterdäck.

Det var Princess och Cannon som kände hur hela skrovet knakade till när en våg träffade med full kraft och fick Melville att springa läck. Fartyget började långsamt att kantra. De tog de sista passagerarna och slängde sig överbord. Cannons räddningsobjekt slug huvudet i rätt illa och skadade sig, men han lyckades rädda honom ändå. Princess, vars sista räddningsobjekt var en ung doktorand, hade större tur då tjejen dök i och med rask takt började simma bort från fartyget så fort hon kunde.

Sedan var det bara en fråga för Voronin att manövrera in sig ovanför de som var i vattnet så att Creep kunde vinscha ombord dem och de kunde bege sig av söderöver, tillbaka mot Nevada.

(1) Fail.

[Cadde]

Nu läste jag igenom detta.
Mmm, du skriver bra också så det kommer bli intressant att höra fortsättningen när de börjar göra saker som vi inte gjort.

Även om det är rätt så störigt.